En förtöjningslina ser enkel ut på en hylla i båttillbehörsbutiken. Rätt val är det inte alltid.
Konstruktion, material, diameter och längd spelar alla in i hur bra linan skyddar båten. De påverkar också hur skön den är att jobba med varje gång du lägger till.
De sex linorna i den här jämförelsen representerar de vägval du faktiskt möter: tvinnad eller flätad, polyester eller polypropen, en färdig ögla eller en rulle du splitsar själv. Den här guiden går igenom vad varje val betyder. Så kan du matcha linan mot din båt och din bryggplats, inte mot det som råkar stå längst fram i hyllan.
Konstruktion: 3-slagen eller flätad
3-slagen lina är den äldsta konstruktionen som fortfarande säljs i stor skala. Tre kardeler tvinnas samman till en lina. Resultatet är förhållandevis styvt, billigt att tillverka och väl beprövat i yrkessjöfart. Robline Förtöjningslina och Osculatis polypropenrep i vårt urval är båda 3-slagna, liksom 1852 Förtöjningslina i 14 mm.
Flätad lina, ibland kallad dubbelflätad, byggs istället av flera flätade lager runt en kärna. Konstruktionen ger en mjukare, rundare lina. Den glider också lättare genom en klyka eller genom ett förtöjningshål i fören. 1852 Dubbelflätad och Marlow Blue Ocean ECO i jämförelsen är båda flätade. Den billigare 16 Flätad PP-lina visar att konstruktionen inte kräver ett premiumpris.
Material: polyester, polypropen eller nylon
Materialet avgör hur linan åldras. Inte bara hur den känns första dagen. Polyester håller formen och färgen bäst över flera säsonger i sol och saltvatten. Det är materialet i 1852-linorna och i Marlow Blue Ocean ECO, som dessutom tillverkas av återvunna plastflaskor utan att enligt tillverkaren tappa i styrka.
Polypropen flyter lättare och väger mindre än polyester. Det märks tydligt hos Robline Förtöjningslina, 16 Flätad PP-lina och Osculatis polypropenrep. Nackdelen är att materialet generellt blir stelare och tappar en del av sin styrka snabbare vid långvarig UV-exponering. Polyester har mindre av det problemet.
Nylon dyker sällan upp som en ren förtöjningslina. Ingen av de sex i jämförelsen är av nylon. Materialet töjer betydligt mer än polyester och polypropen, vilket gör det olämpligt när du vill hålla båten still vid kaj. Samma egenskap gör nylon till ett bra val i en förtöjningsfjäder, där töjningen är själva poängen.
Rätt dimension för din båt
Det finns ingen svensk lag som pekar ut exakt vilken diameter din båt behöver. Båtlivet har däremot en enkel tumregel: linans diameter i millimeter bör ungefär motsvara båtens längd i meter. En åtta meter lång motorbåt klarar sig i regel med 10 till 12 mm. En segelbåt eller motorbåt över tolv meter bör upp mot 14 till 16 mm, särskilt vid en exponerad bryggplats.
Tumregeln är en utgångspunkt, inte ett facit.
Vind, ström, svall från förbipasserande trafik och hur skyddad bryggan är väger lika tungt som båtens längd. En båt i en trång, skyddad hamnbassäng klarar sig ofta med en klenare lina än en båt som ligger exponerad mot öppet vatten, även om båtarna är lika stora.
Brottstyrkan i tabellen nedan visar spannet mellan de sex linorna, från den klenaste dimensionen i jämförelsen till den grövsta.
Längd och hur många linor du behöver
En båt förtöjs sällan med en enda lina. Räkna med minst två linor för akter och för. Gärna en tredje eller fjärde beroende på bryggplatsens utformning och hur mycket båten rör sig i sidled.
Längden på varje lina bör vara minst tre gånger avståndet mellan förtöjningspunkten på båten och punkten på bryggan eller kajen. Mer om vattennivån varierar mycket mellan hög- och lågvatten. Kortare linor som 1852 Dubbelflätads 10 meter räcker till en enskild förtöjning i normal längd. Längre alternativ som 1852 Förtöjningslina på 30 meter, eller Osculatis hela 100-metersrulle, passar bättre om du vill klippa till flera linor från samma inköp.
Förtöjningsfjäder och ryckdämpning
Själva linan är bara halva utrustningen på en exponerad bryggplats. En förtöjningsfjäder monteras i linan mellan båt och brygga. Den tar upp en del av de ryck som annars går rakt igenom linan till knap, beslag och skrov varje gång en våg passerar. Fjädrar av EPDM-gummi eller galvaniserat stål är vanliga tillbehör i samma kategori som linorna ovan. De ersätter aldrig linan, de kompletterar den.
En förtöjningsfjäder är särskilt värd att överväga om bryggplatsen ligger öppet mot fritt vatten. Även om båten är tung nog att rycken blir kännbara i beslagen. För en skyddad plats i en småbåtshamn med lugnt vatten gör en fjäder mindre skillnad. Pengarna kan läggas på en grövre lina i stället.
Splitsning, ögla och kaus
En splitsad ögla, som den som följer med 1852 Dubbelflätad, gör att linan går snabbt att koppla in i en pollare eller runt en knap utan extra verktyg. Linor som säljs utan ögla, som Robline Förtöjningslina, 16 Flätad PP-lina och Osculatis 100-metersrulle, kräver att du själv splitsar en ögla eller monterar en lös kaus i änden.
Båda vägarna fungerar bra. Att splitsa själv tar längre tid första gången men är inte svårt att lära sig, och det ger dig friheten att anpassa öglans storlek och placering exakt efter din knap eller pollare. Många väljer en färdig ögla för snabbheten och splitsar själva när de köper lina på rulle för flera förtöjningar samtidigt, som med en bogpropeller eller annan utrustning som ändå kräver egen montering.
Skötsel och vinterförvaring
Svenska vintrar med frysande fukt och kraftiga temperaturväxlingar sliter på både polyester och polypropen, även om ingen av dem tar direkt skada av kyla i sig. Det som skadar linorna är saltkristaller som blir kvar i fibrerna och UV-ljus som bryter ner materialet över tid.
Skölj linorna i sötvatten inför vintern, låt dem torka helt och förvara dem hopringlade, torrt och skyddat från direkt solljus. En lina som får ligga kvar ute vid bryggan hela vintern, blöt och exponerad, tappar sin styrka betydligt snabbare än en som tas in.
Kontrollera varje lina för fransning, stelhet och missfärgning innan säsongen börjar, inte bara innan den avslutas. Tillsammans med rätt fendrar och ett fungerande ankarspel är en väl underhållen förtöjningslina en av de enklaste sakerna att göra rätt för att skydda båten mellan varven på vattnet.
